TA SAKEN I EGNA HÄNDER – om husockupationer i Tidskriften STAD
Husockupation som metod för förändring är inte passé. Men idag är det inte byggnaderna som är i fokus.
– Husockupationer är ett sista desperat rop. Man har ofta testat den institutionella vägen utan framgång – kontaktat politiker, pratat med kommunen – och till slut ser man inga andra sätt att göra sig hörd. Man har gått den »demokratiska « vägen och när det inte har fungerat, då väljer man att ta saken i egna händer.
Dominika V Polanska är docent i sociologi vid Uppsala universitet. Hon har tillsammans med Mattias Wåg skrivit boken Ockuperat! Husockupationer i Sverige från 1968 till i dag.
Annan bild
Dominika V Polanska menar att dagens husockupanter skiljer sig mycket från bilden av 1970-talets protester av unga aktivitster. De som idag protesterar mot brister i politiken är inte enbart professionella aktivister från vänsterautonoma rörelser, utan utgörs främst av lokalbefolkning som värjer sig mot nedskärningar och renovräkningar.
BB i Sollefteå, till exempel, ockuperades under två år med start 2016, i protest mot nedläggning. Syftet var främst att initiera ett samtal med regionpolitikerna. BB Sophia i Stockholm ockuperades av medelklassens mödrar.
Författarna har i sin bok kartlagt 50 år av husockupationer i Sverige, där grupper av människor kollektivt tagit byggnader i besittning. De har hittat över 170 stycken och kunnat se att två perioder har varit mer aktiva än andra – mitten av 1980-talet och åren 2008–2009. Protesterna under 2000-talet sker främst i förorter när bostäder säljs ut, skolor stängs och renovräkningar slår till. Ockupationerna följer helt enkelt privatiseringsvågor och bortträngning
Två kategorier
Enligt Mattias Wåg kan de husockupationer som historiskt förekommit i Sverige delas in i två kategorier, dels i protester som följer som ett resultat av stadens utveckling, dels i protester som ingår i en internationell protestvåg.
När det gäller de protester som handlar om att städer förnyas och får nya funktioner och nya invånare, när det sker en upprustning av stadskärnor och förstäder nära innerstaden där mindre bemedlade invånare bor – alltså när en gentrifieringsprocess startar – uppstår ofta ett motstånd i form av kvartersorganisering och stadsdelsprotester. I de här rörelserna är ockupationen en kampmetod för att förhindra omvandlingen, för att göra sig stark och göra sin gemensamma röst hörd.
I den andra kategorin handlar det om gemensamma platser i staden, icke-kommersiella allaktivitetshus som drivs av och för medborgare. De protesterna är inspirerade av internationella – främst europeiska – vågor av ockupationer.
Medial uppmärksamhet
Det är inte lätt att som medborgare påverka vare sig bostadsmarknaden eller bostadspolitiken. Det är inte ens lätt att bli hörd. Dominika V Polanska menar att en av de stora vinsterna idag är den mediala uppmärksamhet som kan följa av en husockupation. Men rapporteringen blir ofta ofullständig.
– När det väl uppstår en ockupation beskrivs den ofta i lokala medier på ett väldigt förenklat sätt. Man når visserligen ut, men budskapet blir förvridet.
Sveriges husockupationshistoria är inte lika omfattande som våra grannländers eller resten av Europas. I efterkrigstidens Berlin blev husockupation ett hyfsat vanligt sätt att bo. I Nederländerna har det fram till nyligen varit lagligt att ockupera lägenheter så länge ingen bott i fastigheten under det senaste året, att fastigheten inte bytt ägare under det senaste året eller används för något ändamål. I Italien har ockupationer varit viktiga för att kunna skapa olika sociala platser och aktivitetshus där människor kunnat mötas.
Större acceptans
Enligt Dominika V Polanska har det tidigare funnits en större acceptans för husockupationer i Sverige, men från 1980-talet och framåt råder en betydligt mer repressiv linje.
– Under 90-talet infördes en nolltolerans och makthavare ville inte längre lyssna på budskapet eller ens erkänna att det finns ett politiskt budskap bakom en ockupation.
Nyligen genomförda ockupationer har i viss mån kunnat påverka politiker på lokal nivå, men framför allt har de kunnat påverka bostadsbolag. Enligt Dominika V Polanska har de husockupationer som strävat efter att lösa bostadssituationen för några, eller stoppa renovräkningar, inte varat särskilt länge. En framgångsfaktor för husockupationer är att de varar länge – ju längre tid det går desto bättre förståelse för ockupanternas budskap hos allmänheten.
Stoppa rivningar
Historiskt har ockupationsrörelser kunnat stoppa exempelvis rivningar av byggnader, till exempel längs Hornsgatan i Stockholm genom besittningstagande av kvarteret Mullvaden. I Göteborg ledde ockupationsprotester till att stadsdelen Haga, som stod inför rivning, bevarades. Båda stadsområdena var då bebodda främst av arbetarklass.
– Men samtidigt har de delar som då bevarades idag gentrifierats. Byggnaderna står kvar men befolkningen som bodde där byttes ut mot en annan, påpekar Dominika V Polanska. Man vann slaget men förlorade kriget.
Viktig kampmetod
Ändå tror Dominika V Polanska att husockupation som kampmetod är viktig även i framtiden. De exempel som lyfts fram i boken är en direkt reaktion på nedmontering av välfärden. Den svenska välfärdsstaten har försett sin befolkning med bostäder genom allmännyttiga bostadsbolag och icke-kommersiella mötesplatser som fritidsgårdar och Folkets Hus.
När allmännyttans bostäder privatiseras och köps upp i spekulationssyfte, när lokaler för föreningar byggs om till bostäder, centrum säljs ut och lokaler i staden gapar tomma i väntan på ökat värde, kan en rörelse komma igång som vill öppna upp den sortens platser för ickekommersiellt bruk, tror Dominika V Polanska.
– Historiskt sett har det behovet inte funnits i Sverige. Det blir påtagligt nu när vi börjar förlora den här sortens mötesplatser, säger hon.
Populärkulturen har förmedlat bilder i svartvitt av 1970-talets husockupationer, med en romantisk air av gemenskap och kämpaglöd. Men, understryker Dominika V Polanska, husockupation som metod för att förändra bostadsmarknaden och bostadspolitiken är inte en historisk företeelse. Den är ytterst levande och angelägen.
Text: Karin Andersson
Illustration: Caroline Axelblom
Denna artikel är tidigare publicerad i Tidskriften STAD nr. 27, utgiven av Tankesmedjan Movium den 25 november 2019.